.

Det känns så sjukt på något sätt att vi har hållt ihop så länge, vi har nästan växt upp med varandra, eftersom att vi träffades i en slags epok/tid och nu har vi gått över till en annan epok känns de som.. Förstår ni hur jag menar? Asså från att vara mer ungdom-barn till mer vuxen. Okej vi har haft riktigt tuffa perioder ibland, ibland har de varit riktigt kämpigt och ibland så ville man bara skita i allt och gå vidare men sen ger man de där sista "kålet", då ser man helt plötsligt att allting är värt de och så mycket mer.. Jag läste precis en artikel på aftonbladet om "robinsson erik" och han sa det är sjukt hur mycket människokroppen och hjärnan klarar, för när man precis tror att man inte klarar mer och vill ge upp allt, så klarar man alltid lite till.. Det är fantastiskt när man går över sina egna begränsinngar. I alla förhållanden får man offra sig åt ena eller andra hållet och man kommer få göra val och beslut som man helst vill undvika och slippa eller tvärtom, men det är ju en del av hela grejen på ett sätt. Men kärleken är underbar gott folk det är skitviktigt att ta hand om den. 

Vi människor är inte oskyldiga, vi människor är alltid skyldiga!!